Det bör för vilken sund svensk som helst i dagsläget vara klart att Sverige inte är vad det en gång var, och att vi sakta men säkert har börjat ersätta våra kulturella och traditionella värderingar med den amerikaniserade masskonsumtionen. Bland dem som insett att allting inte står rätt till, har en reaktion inom ideologi och politik växt fram. På senaste tiden har vi bevittnat en utveckling där svensken har börjat kritisera mångkulturens grundpelare på allvar, vilket följaktligen har satt de konstitutionella och massmediala organen i vild rörelse.

Denna reaktionism har till sist utmynnat i vad vi i nuläget kan beteckna som "nationalism", eller tron på att varje enskild folkstam och kultur är unik, och att det enda sättet att bevara dessa, är genom etnisk såväl som kulturell separation och självständighet. Även om vissa har valt att i stället beteckna sig som "tribalister" eller "patrioter", så kvarstår dock samstämmigheten bland dessa individer: i Sverige ska svensk kultur och svenska normer råda.

Fastän många svenskar ifrån medelklassen känner en viss oro över mångkulturens utveckling, speciellt när de får läsa om våldet och de etniska konflikterna i orter och städer som Landskrona, Ronneby och Malmö, så vill de heller inte utsätta sig för samhällets kritik. Att anse att mångkulturen inte är vår himmelska väg till kulturell mångfald, är detsamma som att göra sig skyldig till "främlingsfientlighet" och "rasism", ord vars betydelse i dag är lika vaga och subjektivt formulerade som "frihet" och "tolerans". Eftersom de flesta människor är beroende av sin sociala omgivning för att överhuvudtaget kunna bilda sig en uppfattning om någonting, så är det föga förvånansvärt att många har valt att kritisera vårt nya Sverige vid köksbordet, i stället för att t.ex. lägga en röst på ett parti vars politik öppet vågar behandla mångkulturen och det moderna samhället.

Nationalismen i Sverige har länge varit förknippad med nynazistiska rörelser, vilket har hållt de flesta svenskar på avstånd från ett sådant politiskt ställningstagande. Än i dag tror de flesta människor att nationalism är detsamma som rasism, och i samband med de enorma kulturprojekt, omskolningar, utbildningsrörelser och propagandauppdrag som den svenska staten har använt sig av för att driva igenom den nya mångkulturen, har alltfler svenskar försökt att vänja sig vid den nuvarande situationen. Men det som slutligen pekar på samband mellan nationalism och rasism, vilket förstärker massmedias negativa och demoniserade bild av den framväxande svenska nationalismen, är de nuvarande nationella rörelsernas sätt att uttrycka sig och framföra sina åsikter inför det svenska folket.

Det finns i dagar som dessa en rad olika anledningar till att vara kritisk mot de nationella rörelserna, även för en självutnämnd nationalist. Det som har skett under de senaste åren, är dels en liberalisering och dels en radikalisering av nationalismen som ideologi. Vi har sett demokratiska partier som Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna växa fram som ur ingenstans och börja plocka hem väljare, både från svenskar och missnöjda invandrare. Under tiden har radikala rörelser som Nationalsocialistisk Front och Svenska Motståndsrörelsen sakta men säkert lyckats etablera sina namn i massmedial press som det framtida hotet mot den svenska demokratin. Vad som sällan nämns är därför den inneboende synen på nationalism och nationalistisk politik.

Den nuvarande svenska nationalismen är missvisande och direkt felaktig, då den vill avveckla den globala mångkulturen, och i stället ersätta denna med en europeisk form av mångkultur, där invandring mellan de europeiska länderna ses som fullt acceptabel. Givetvis är detta en grov missuppfattning av vad nationalism står för: det svenska folket är etniskt och kulturellt sett, lika utsatt och hotat om en massinvandring från t.ex. Danmark eller Italien skulle ta plats, som om det skulle gälla en muslimsk eller judisk invandring. Visserligen delar de europeiska folken och sina respektive kulturer ett ursprungligt band, men detta hör inte till saken: svensk kultur och övrig europeisk kultur är delar av en större mångfald, och bör inte under några som helst omständigheter beblandas med varandra eller tvingas kompromissa med sina värderingar och traditioner. Att välkomna invandring, från vare sig Europa eller från Mellanöstern, är att sakta men säkert sträva mot en svensk kulturdöd.

Vi väljer att kalla denna form av nationalism för "vit nationalism", då den ofta brukar rättfärdigas på rent ytligt biologiska grunder: "Men vi är ju alla vita". Hudfärg hör inte till saken - faktum är att de största och viktigaste skillnaderna mellan olika befolkningar, är baserade på inre förmåga såsom intelligens, motståndskraft mot sjukdomar och generellt beteende. Det ligger överhuvudtaget inte i nationalismens intresse att subjektivt försöka "värdera" vilka folkslag och kulturer som kan tänkas vara "lika nog" för en utblandning: varje individuell mångfald, både på nationellt och lokalt plan, bör enligt nationalismen under alla omständigheter bevaras. En utblandning av europeiska folk hade slutligen inneburit en kolossal förlust av annars anrika och vackra traditioner, vars rötter sträcker sig lång tillbaka i tiden.

I stället för att lägga fokus på en återuppbyggnad av svensk kultur och svenska traditioner, har många nationella rörelser valt att rikta sina blickar på politiska och ideologiska motståndare. Den främsta fienden, speciellt bland radikala partier, har visat sig vara judarna och Israel. Man har resonerat på följande vis: Israel är en terrorstat som förtrycker det muslimska folket. Judar styr den största delen av världens massmedia (ZOG) och förhindrar nationalism att växa fram, speciellt inom Europa. Judar är själva mån om sin etnicitet och sin kultur, men förvägrar andra folkslag samma rätt.

Så fort den massmediala pressen har fått nys på dessa idéströmningar, har de fått ännu mer ved till sin brasa, då de åter igen har kunnat konstatera att nationalism är "främlingsfientlig och anti-semitistisk rasism". Medan judiskt inflytande på svensk massmedia är diskutabel, kvarstår faktum: det är i längden kontraproduktivt att jaga meningsmotståndare. Den "vanliga" svensken är långt ifrån intresserad av att rösta eller engagera sig i partier vars aktiviteter går ut på att jaga sionister och kritisera homolobbygrupper. Kritiken mot Israel är förståelig, men samtidigt har ingen nationell rörelse en lösning på hur judar och judisk kultur ska bevaras. Var ska judarna ta vägen, om de inte får lov att odla sin kultur i Israel? Ska de gasas ihjäl? För många. Ska de deporteras till Europa? Otänkbart.

Ett nationalistiskt ställningstagande i denna fråga, hade varit att låta judarna få behålla Israel, utesluta all muslimsk befolkning i landet och omvandla sin stat till en nationalistisk sådan. Palestina, som är viktig för samtliga judiskkristna trosrörelser, hade kunnat lämnas öppen. Medan de nationella rörelserna spenderar sin tid på att sprida hatpropaganda om judar och Israel, står det svenska folket bredvid och börjar mer och mer kunna se en reflektiv bild av nationalism som en sorts hatisk ideologi för nynazister och anti-semiter. Svenskarna är inte intresserade av vare sig judar eller Israel – de vill bara ha sitt trygga Sverige tillbaka. Den svenska nationalismen kommer aldrig att slå igenom om den inte slutar jaga "fiender" och i stället börja bygga upp den svenska kulturen och presentera en bild av nationalism så som den verkligen är: konkret, naturlig och något som alla länder och folkslag i längden tjänar på. Invandrarna är lika lurade som svenskarna i dagens mångkultur, om inte mer, då de kommit hit som billig importerad arbetskraft för att tjäna storföretagens ekonomiska förhållanden.

Men det som kanske väcker störst oro, är den överväldigande plats som nationalism har fått inom nationalistisk politik, sett ur ett helhetsperspektiv. Det verkar råda en allmän tro på att nationalism är Lösningen på alla våra samhällsproblem i dag, och att om vi bara repatrierar alla invandrare från Sverige, så kommer det här landet att bli ett blomstrande himmelrike utan dess like. Detta är uppenbarligen en naiv illusion, ganska mycket i stil med den dogmatiska tro som exempelvis kännetecknar kommunism. Det existerar ingen enskild lösning på våra problem: nationalism måste kombineras med en eller flera andra ideologier, för att den ska kunna ha någon som helst genomslagskraft i vårt samhälle. Nationalism löser inte våra miljöproblem, vår byråkrati, vår rovdjursdrivna kapitalism som slukar allt och alla i sin väg. Även om nationella partier generellt sett bär på en naturvänlig och mer traditionell livssyn, så läggs trots detta endast fokus på att kritisera mångkulturen och dess effekter. Vad hände med miljön? Hur löser vi framtida ekonomiska problem? Överbefolkning? Moderna jobb? Statsskick? Dessa saker kommer sällan fram i nationell media, utan ses i stället som "rikspartiernas sätt att undvika de mångkulturella problemen". Här begår man ett stort misstag, för även om kritiken mot riksdagspartierna är relevant, så innebär inte det i sig att nationalism är vår slutgiltiga räddare. Om vi vill förändra Sverige på allvar, måste vi ha en mer långsiktig lösning på de olika problemen vi nu ställs inför.

På grund av denna självfokus, har många nationella rörelser börjat bli egna subkulturella fenomen med sponsrade artister, sponsrad massmedia och liknande underhållningsverksamhet. Det omedelbart positiva i detta är uppenbart: om nationalismen någonsin ska få spridning, måste den börja skapa en alternativ media som efterhand kan växa sig stor nog att konkurrera med statligt finansierad massmedia. Problemet i dag är att dessa former av media är direkt skrattretande: "frihetsrock" vars musik är bullrande vrål med hatisk lyrik mot demokrati och mångkultur, artikeltidningar vars texter behandlar samma ämnen om och om igen: "sionistiskt inflytande" och "nationalsocialistiska hjältar som kämpade mot kommunismen" eller "Prussian Blues popularitet i Amerika". Som intelligent nationalist väcks man omedelbart av skrattsalvor och avsky: varför skulle någon, speciellt en vanlig medelsvensson, vilja sätta sig ner och lyssna på hatfylld rock? Vem vill läsa om två tonårstjejer vars "ideologiska nationalism" är lika mogen som en tolvårings syn på politik? Vem är intresserad av tyska soldater som slogs mot kommunism, när problemen vi i dag har att möta, befinner sig i vår omedelbara omgivning - här och nu? Vem vill läsa om "farliga judar", när sanningen är att all form av massmedia i längden dränker riktig kultur och indoktrinerar människor till att sluta tänka kritiskt och bli passiva – oavsett om den drivs av judar eller etniska svenskar? Ytterst få svenskar som ännu inte tagit till sig nationalism, skulle bli intresserade av att slå upp en sådan tidning och njuta av eller finna något meningsfullt i dess innehåll.

Samtidigt som vissa nationella rörelser redan har insett detta och nu börjar avskärma sig från fenomenet i stort, har de automatiskt blivit kritiserade av andra (oftast mer radikala) grupperingar, som hotat och kallat dem "sionistälskare". Redan här ser vi tidiga tecken på en inre dekadens inom svensk nationalism: självkritiken är obefintlig och godtas inte, utan besvaras med samma taskiga retorik. Hur ska nationalismen någonsin kunna nå ut till folket, så länge dess företrädare står på torg med megafon och skriker "vi måste bevara den kollektiva ariska rasen", skriver känslomässigt fyllda artiklar som radar upp politiker som "rasförrädare" och "sionistslavar", spenderar sin tid på att jaga tonårskommunister och liberaler från homolobbyn, eller håller långa föredrag om hur förintelsen är en lögn skapad för att gynna Israel som stat? De flesta "vanliga" svenskar är redan kritiska till vad nationalism i sig egentligen är, och om deras första möte med denna ideologi då blir med individer som sprider politiska budskap enligt ovan, lär de knappast någonsin befatta sig med nationella rörelser igen.

Som intelligent nationalist tar jag avstånd från all form av hatfylld propaganda, missvisande information och "frihetsrock": i stället spenderar jag min tid med att lyfta fram alternativa ideologier och politiska ståndpunkter till det moderna samhället, påvisa hur nationalism gynnar alla kulturer och folkgrupper, plocka skräp i naturen efter vilsna ungdomar med för mycket pengar i plånboken, skriva litteratur och artiklar, lyssna på svensk klassisk musik och införskaffa de största verken inom svensk litteratur. Om en svensk, främmande inför nationalism och vad nationalism är, ber mig att berätta eller förklara vad nationalism går ut på, förklarar jag kortfattat att det är en ideologi som anser att kulturer fungerar bäst när de lever åtskilda och inte behöver kompromissa eller förtrycka varandra inom samma samhälle. Jag rekommenderar Hugo Alfvén som en god svensk kompositör och ger förslag på hur man kan skapa viktiga förändringar inom den egna lokala staden eller byn: nattvandra för att förebygga kriminalitet, diskutera politik och samhällsfrågor med dina närmaste, försök bidra med något till svensk kultur och samhällsutveckling. Skriv en artikel och skicka in till din lokala tidning. Prata med din familj och försök tillsammans uppnå samstämmighet angående de saker som är mindre bra, och vad som i längden kan och bör göras för att skapa en positiv förändring.

Hat eller känslobetingade resonemang platsar inte in någonstans i min definition av sund svensk nationalism. Rasister är för mig misslyckade individer som felat att inse vari grundproblemet ligger: invandrare är lika stora offer för mångkulturen som den ursprungliga befolkningen är. Det är invandringen som är destruktiv, inte invandrare per se. Flera av oss nationalister blev just nationalister för att vi såg hur vänner från andra kulturer tvingades att ge upp viktiga delar av sin kulturella och traditionella livsstil, för att kunna passa in i det svenska konsumtionssamhället. Medan vi firade midsommar, läste Strindberg och lyssnade på folkmusik på nationaldagen, så satt de hemma och åt sig feta på kebab, tittade på såpoperor och anammade nykommunistisk retorik enligt amerikansk hip-hop musik.

Om det är något vi kan konstatera i dag, så är det följande: mångkultur handlar inte om kulturell mångfald. Det är ett sätt för företag att billigt anställa invandrare och skjutsa in fler människor från u-länderna in i i-landets konsumism. Hur många unga invandrare i dag lever inte i segregerade bostadsområden, dyrkar Che Guevara, lyssnar på massproducerad hip-hop, drömmer om mobiltelefoner och lättklädda svenska flickor, samt längtar till kommande "revolutionen", då alla rika svenskar ska få på truten? Vad har detta med deras ursprungliga kultur att göra? Noll - nada - ingenting. De är lika vilsna i tillvaron som de svenskar som i dag kritiserar svensk kultur för att vara "tråkig" och "löjlig" - endast mentalt defekta individer ser ner på sina egna traditioner, sin kulturella identitet och sina rötter.

Därmed kan vi avslöja de nationella grupperingarnas syn på sitt eget folk som direkt löjeväckande: man är inte automatiskt "OK" bara för att man råkar vara "vit" eller europé. Jag har aldrig intresserat mig för vit makt-rörelser eller den typen av människor som ser den "vita rasen" överlägsen andra raser. För mig är det uppenbart hur många svenskar i dag är av låg intelligens, låg moralisk karaktär och direkt självdestruktiva. Jag tänker inte acceptera fler vilsna individer som förstör för dem som vill skapa en positiv förändring i samhället, oavsett om de är svenska, "vita", svarta eller blåa. Det verkar för mig som om en form av eugenik hade varit gynnsamt för vårt land: individer av frisk genetik hade uppmanats att skaffa barn, medan andra individer av låg intelligens och egocentrisk karaktär hade kunnat erhålla en viss statligt utbetalad summa för att inte skaffa barn, alternativt reducera antalet till ett barn per sådan familj.

Blotta tanken på att en viss ras i alla lägen skulle vara överlägsen alla andra, ter sig helt obiologisk och orealistisk. Varje enskild ras har anpassats efter sin specifika miljö och omgivning. Afrikaner utstår hetta och vi nordbor utstår kyla - vem är "överlägsen"? Områden där mat har varit svårtillgänglig och därmed tvingat befolkningarna att organisera sina samhällen på ett högre plan, har lett till högre intelligens, i kontrast till platser på jorden där mat har varit relativt lätt att få tag på, som i sin tur har lett till en mer primitiv och jägarinriktad civilisation - vem är "överlägsen"? Jag syftar härmed inte på en form av kulturell relativism, utan snarare på en parallell evolution, där den biologiska utvecklingen inte kan mätas linjärt, utan faktiskt är divergent och dynamisk. Därför kommer jag aldrig att köpa den nuvarande nationalistiska retoriken att vita européer är överlägsna andra raser, eller att om vi bara kör ut alla judar, kommunister och afrikaner ur Sverige, så kommer vårt land att magiskt förvandlas till ett frodande arbetssamhälle där alla lever lyckliga och sover med svenska fanan bredvid sig under täcket, medan prat i sömnen hörs lyda: "måste...döda...sionister...rasförrädare ..."

Jag är heller inte speciellt imponerad av den typ av socialistisk tro som går ut på att alla människor bör leva i "jämlikhet" och "broderskap". Medan klassamhället sannerligen har splittrat människor och värderat deras yrkesval efter pengar, ligger lösningen för mig knappast i att låta valfri individ utföra valfri arbetsuppgift. I stället tror jag mer på den typ av traditionellt kastsamhälle, där arbetarkasten sköter vardagliga uppgifter, krigarkasten försvarar landet och håller disciplinerad ordning i samhället, och ledarkasten sköter administrativa och statliga frågor som rör nation och kommun. Att låta en individ vars båda föräldrar har varit fiskare eller butiksägare hela sitt liv, plötsligt få en position inom viktiga politiska uppdrag, verkar mer än vansinnigt utifrån en rent biologisk och erfarenhetsmässig synvinkel. Det "jämlika" och "vita" samhället låter mer som en marxistisk-rasistisk dröm, än en faktisk lösning på våra moderna problem.

Om den svenska nationalismen någonsin ska växa sig stor på allvar, måste den både bli intelligent och samtidigt tilltala den svenska medelklassen. Det finns en anledning till att partier som Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna plötsligt har fått ett ökat väljarstöd: de insåg att nationalism måste bli rumsren och logiskt förståelig, för att "vanliga" människor ska kunna relatera till dess budskap och utsatta mål. Det räcker med att jämföra hur ett flygblad från ett nynazistiskt och ett nationaldemokratiskt parti är utformat: den förstnämnda upplyser oss om hur förintelsen är en lögn och hur judarna måste drivas ut ur Sverige för att vi ska kunna bibehålla vår "ariska ras", medan den sistnämnda beskriver hur storföretag säljer ut den svenska ekonomin, hur mångkultur har raserat vårt folkhem och varför kärnfamiljen bör bevaras. En vanlig svensk kan direkt relatera till upplevelserna av att bo i en mångkulturell stad (är det en slump att de största mångkulturella städerna även har fått starkast etablering av nationella rörelser?), till vad det stora antalet skilsmässor har lett till, och hur småföretag blir uppköpta av globala marknadsföretag som flyttar verksamheten utomlands för att slippa undan den dyra svenska skatten. Därför blir de automatiskt intresserade av information från partier som tar upp just dessa frågor, till skillnad från de redan etablerade partierna som försöker prata bort eller helt ignorera dessa frågor.

Jag säger mig inte representera en endaste lösning på hur nationalismen ska växa fram i Sverige. Jag är varken för demokratistyre, tror inte på nynazism och kommer aldrig att aktivt stödja ett parti som Sverigedemokraterna, vars politik går ut på att integrera olika kulturer och folkslag för att "lösa mångkulturella problem". Däremot inser även jag, precis som alla andra med någorlunda koll på politiska frågor, att partier som Nationaldemokraterna och Sverigedemokraterna, kommer att kunna öppna upp ny kritik mot mångkulturen, vilket i längden endast bör ses som positivt. För 10 år sedan var Sverigedemokraterna en "nynazistisk" rörelse som eldade upp böcker om förintelsen. I dag har de en blomma som partisymbol och har fler invandrare som demonstrerar för deras politik, än vad Vänsterpartier har. Varför? De liberaliserade sin politik och släppte all hatpropaganda. Nationaldemokraterna har gått samma väg, fast hållt fast vid sin politik och vägrat liberalisera den till förmån för fler röster. De nationalsocialistiska grupperingarna har hållt fast vid sin politik, fastän även de har insett att rumsren information är att föredra. Trots det är det en lång bit kvar innan den svenska nationalismen har vuxit sig mogen och intelligent nog att kunna bli ett seriöst alternativ till de etablerade partierna.

Det är diskutabelt huruvida ett strikt nationalistiskt parti med repatriering av icke-svenskar, familjeplanering inklusive eugenik, och fascistisk samhällsstruktur, skulle kunna vinna röster hos en större del av Sveriges befolkning, särskilt med tanke på hur partier som Sverigedemokraterna fortfarande ses av många som "främlingsfientliga". Det är möjligt att liberala nationella partier kan fungera som inkörsport för mer traditionell och sund nationalism. Tills vidare bör den intelligenta delen av nationalister inte vilseledas av de nuvarande rörelsernas syn på politik och kultur. Om vi aldrig blir medvetna om de nuvarande misstagen, såväl som om hur det moderna svenska samhället håller på att köra sig själv i botten, kommer vi aldrig att kunna skapa en positiv förändring för Sverige som helhet. Hat mot andra kulturer och folkslag leder oss ingenstans. I stället måste vi se till det omedelbart positiva vi har framför oss.

Vi måste börja bygga upp vår svenska kultur igen: fler kulturarrangemang - både på nationell och på lokal nivå, fler nationella nyhetstidningar som har värdefulla och intelligenta artiklar och debattinlägg att dela med sig av - inte bara till ingrodda nynazister, utan även till den vanliga medelsvensson. Mer aktivism och samhällsdebatt kring miljöfrågor såsom överfolkning, konsumtion och naturreservat, samt ökad kulturell medvetenhet genom att framhäva det typiskt svenska. Varför lyssna på Ultima Thule eller liknande skräp, när vi inom vår egen svenska kultur har en rad olika klassiska kompositörer värda att lyfta fram i rampljuset? Nationell litteratur är bra, men var är Strindberg, Rydberg eller Fröding? Är inte det, om något, verkligen viktigt att presentera för dagens unga svenskar? Demonstrationer och marscher är säkerligen effektiva för att skapa massmediala kontroverser, men hur många "vanliga" svenskar är intresserade av att promenera med svenska fanan bredvid ett tåg av nationalsocialister, vars budskap är: "främlingarna har inte här att göra, sionisterna styr våra liv, Göran Persson är en rasförrädare"?

Det verkar för mig som om den mest effektiva och produktiva formen av nationalistisk aktivism, är den som framhäver och gynnar vår svenska kultur. Nationalromantiska målare som Markus Andersson och folkmusiker som Fejd, har bidragit med oändligt mycket mer till svensk nationalism och svensk kultur, än vad flera av dessa politiska rörelser sammantaget har gjort. Vi kan aldrig återfå en svensk folkgemenskap och en ädel svensk kultur genom propaganda eller politiska slagord. Medan politik är ett sätt att nå ut till människor och eventuellt förändra maktpositionerna i vårt samhälle, är andra former av aktivism minst lika viktiga för Sveriges framtid. När vi börjar tolka våra moderna problem utifrån denna synvinkel, går plötsligt ett flertal saker upp för oss: vi kommer ingenstans med rasistisk retorik. Ingen är intresserad av "sionistisk upplysning". Nationalism är inte vår slutgiltiga befriare från alla problem. Alla svenskar är inte ädla krigare från en svunnen tid. Värdelös rockmusik befinner sig på ungefär samma nivå som hip-hop. Vi behöver inte fler biografier om Göring. Förintelsen är inte vår sak. Vi är här för att tjäna vårt folk, vår kultur och våra traditioner. Vi är nationalister för att vi älskar den kultur vi är uppfödd i. Vi älskar vår natur och våra anrika traditioner. Vi är stolta över att kunna presentera intelligenta författare, känslorika musiker och skickliga målare. Vad vi behöver är inte mer hat och fokus på "de andra", utan mer kärlek och mer förståelse för "oss" - oss svenskar och vad vi är. När vi kommit så här långt, kan vi äntligen börja se förbi våra nuvarande problem och därmed även lägga den svenska nationalismens dilemman bakom oss för gott.