En av de mer intressanta observationer
man kan göra i dagens moderna samhälle,
är de nyckfulla vågor av olika trender,
som sveper fram över folkmassorna och
påverkar deras sätt att tänka och bete
sig. Det kan vara alltifrån kläder,
bilar, smycken, dialekter, emotionella
infall, politiska åsikter - ja, allt
mellan himmel och jord. Det kan räcka
med att ett par individer tar till sig
en viss livsstil och sedan lever ut den
i sitt dagliga liv, för att fler ska
hänga på ruljansen, och snart har den
lilla kretsen övergått till ett
kollektiv av människor, som på ett eller
annat sätt identifierar sig med trenden
för att de ska bli en del av den nyligen
populära gemenskapen.
En av de märkbara ting som man ganska
snabbt kommer underfund med, är att
dessa individer aldrig verkar reflektera
över värdet av trenden i sig. Ta den
nuvarande situationen till exempel, där
alla vandrar omkring på gator och torg
med MP3-spelare hängandes kring halsen
och en ideligen pipande mobiltelefon i
handen. För några år sedan var det i
stort sett bara musikfantaster som var
intresserade av dyra bärbara
musikspelare, och går vi ännu längre
tillbaka i tiden, var det för det mesta
endast affärsmän som använde
mobiltelefonen. I dag ser vi vilken
genomslagskraft en trend verkligen kan
ha: precis alla ska kunna stoltsera med
en MP3-spelare, nu för tiden som en
massproducerad form av tillbehör som
gärna ska synas och höras bland andra,
och hur många nioåringar sitter inte på
lekplatsen med sina mobiltelefoner och
ringer hem till mamma: "Jag är hungrig."
Hur så många människor plötsligt blev
beroende av musik, eller att så många
människor plötsligt fick ett enormt
behov av att ringa upp sina nära och
kära varannan halvtimme, är en
intressant fråga. Svaret ligger i
trendens natur: den ger sig inte ut för
att representera ett faktiskt värde
eller mål, utan är helt enkelt ännu ett
sätt för storföretagen att kamma hem
pengar på sina tacksamma konsumenter.
Hur många produkter har genom tiderna
inte sålts på detta vis? Trender är ett
utmärkt sätt att sälja varor på, för de
spelar på den grundläggande rädslan hos
de allra flesta av våra medmänniskor:
ingen vill hamna utanför populärkretsen.
Ångesten av att inte kunna visa upp
samma nya byxor, samma nya märkesskor,
eller samma fräcka mobiltelefon, är i
grunden ett resultat av att hela tiden
vara beroende av andra människors
sociala acceptans.
Trender behöver dock inte vara
begränsade till det rent materiella: de
förekommer faktiskt inom de flesta
områden av vårt moderna samhälle. Vårt
nuvarande statsskick, demokrati, bygger
på idén att trender bär på ett
intrinsikalt värde, som automatiskt är
ett sätt att finna den bästa lösningen
på ett problem. Ju fler som röstar för
en sak, desto "sannare" blir den i
demokratens ögon. Samma sak kan direkt
härledas till människors
försvarsmekanism, då de försöker
rättfärdiga varför de följer en viss
utstakad trend: "Alla andra följer den,
så varför skulle den vara fel"?
Det är därför inte svårt att finna en
inre konflikt i att följa trender för
trendens egen skull: trenden är sitt
eget intrinsikala värde, sin egen
rättfärdighet, upphovet till sin egen
blotta existens. När vi synar vår
omgivning från gatsten till lyktstolpe,
går det plötsligt upp för oss hur stora
delar av vårt samhälle, som faktiskt
styrs och regleras av just trender. Det
är evinnerligt populärt att förkasta
religiös tro, att blint hävda
demokratins överlägsenhet över andra
statsskick, att rösta liberalt och
försvara mångkulturen och humanismen på
rent trendbaserade grunder.
Problemet uppstår så fort någon börjar
kritisera trenderna - eller ännu värre -
syna dem för vad de egentligen är. Av
all den tid människor spenderar på att
prata i sina mobiltelefoner, hur mycket
av den utgörs av meningsfulla utbyten?
Försvinnande liten. Hur många som sover,
duschar, studerar och lagar mat med sina
MP3-spelare i fickan, är egentligen
intresserade av musik som konstnärligt
och kommunikativt medium? Antagligen
ganska få. Hur många ser på TV, men vet
innerst inne att de bara är ute efter
att fördriva tiden eller fylla ut
tomheten i sina liv? I stort sett alla.
Ett kanske ännu bättre exempel är årets
val, där de liberala partierna gick
samman och bildade en borglig allians,
för att med Reinfeldt i spetsen kunna
utannonsera moderaterna som "nya
moderaterna" - Sveriges framtida
arbetarparti. Det dröjde inte länge
förrän massmedia började uppmärksamma
människors lutning mot alliansen i
valstatistiken, för att därefter byta ut
sitt stöd för Göran Persson, mot
Reinfeldt som Sveriges nya statsminister
och frälsningspolitiker. Trenden var ett
faktum: massmedia och människors
kollektiva uppfattning av att de
borgerliga skulle vinna valet, blev ett
avgörande faktum som drev de allra
flesta till att byta till höger.
Demokratin är finurlig på det sättet att
den har förmågan att presentera olika
"valmöjligheter", fastän grunden till
samtliga partier mer eller mindre är
gemensam: alla ska leva i ett liberalt
konsumtionssamhälle där individen aldrig
får kränkas och där naturen får lämna
plats för betongförorter och glassiga
överklassområden.
Mussolini var därför klok, när han kom
till insikten om att demokrati
egentligen är en form av kollektiv
oansvarighet: om de socialistiska
partierna misslyckas med sin politik,
kan folket alltid "byta sida" till de
liberala i stället och bygga upp sina
förhoppningar kring den vändningen.
Misslyckas båda, kan man antingen ta
till
lägsta-gemensamma-nämnare-argumentet
("demokrati är inte ofelbart, men det
bästa styrelsesättet människan har
kommit på"), eller helt enkelt lägga
över allt ansvar på politikerna själva.
Och är inte detta vad man precis har
gjort? Så fort det visade sig att både
kultur- och finansministern hade myglat
med sina personliga skatteplikter,
började folket genast att rikta kritik
mot politikerna i den nya alliansen:
"Rädda alliansen, ni måste avgå, annars
röstar vi på ett annat parti nästa
valår." Att politiken hos både alliansen
och de socialistiska partierna är
uppenbara misslyckanden är det ingen som
vågar yppa. Och om man gör det, kvarstår
man fortfarande som god demokrat vid sin
sak och hävdar att det minsann inte kan
vara fel på systemet, utan att det är
politikerna det är fel på. Om motsatta
sidan får majoritet i nästa val, så
löser sig allting i vilket fall som
helst, resonerar man.
Vårt samhälle är grundat på simpla
principer: producera och konsumera
varor. Resten är bara sätt att
underlätta denna ekonomiska process, där
t.ex. mångkulturen tjänar som ett sätt
att importera billig arbetskraft från
u-länder, "jämlikheten" ser till att
alla får samma möjlighet att konsumera
på lika villkor, och feminismen petar in
de individualistiska kvinnorna på
arbetsmarknaden. Felet man begår när man
börjar klaga över avslöjandet av
politikers dubbelmoraliska hyckleri, är
att man skiljer individ från social
påtryckning: våra egoistiska politiker
är ett naturligt resultat av ett sedan
länge korrupt system. De sitter inte vid
makten för att dina barn ska få en
bättre skola eller att de äldre ska
kunna få en bättre sjukvård, utan för
att kamma hem pengar på marknaden och
skaffa sig en välbärgad maktposition.
Det enda som skedde här, var att
ministrarna i den borgerliga alliansen
misslyckades med att dölja sina tabbar -
de andra politikerna kommer att se till
att inte göra samma misstag.
Häri finner vi en annan intressant
insikt: även så kallade "anti-trender"
kan i sig övergå till fullt funktionella
trender. Individualismen är ett bra
exempel på detta: alla människor vill -
trots det eviga tjatet om hur vi i grund
och botten alla är "lika" - vara "unika"
och "speciella". Detta uppnås oftast
genom att klä sig på ett visst sätt,
lyssna på en speciell artist eller tycka
och tänka i "avvikande" banor. Problemet
uppstår när alla individer tänker samma
sak och därmed lurar sig själva: finns
det någonting som är mer likriktat och
förutsägbart, än en grupp människor som
försöker vara "speciella"? Vad som är
ännu mer intressant, är hur de flesta av
dessa individualister oftast tenderar
att vara förskräckligt lik andra
människor vad gäller åsikter,
världsåskådning och självständighet. Vem
som helst kan färga sina jeans lila
eller raka av sitt hår, men hur många
vågar gå med i ett miljöprojekt? Redan
där tar över hälften avstånd och går hem
och sätter sig vid TV-soffan för att
studera den nya såpakändisen på
reklamen. Hur många har förmågan att
under över en timme, koncentrera sig på
en klassisk symfoni med känslomässig
intensitet? De flesta hade somnat redan
efter tio minuter, eftersom de hade
saknat en återkommande refräng att mima
till.
Just på grund av att denna paradox - där
trender som inte utger sig för att vara
trender - i verkligheten är minst lika
trendiga som allt annat i vårt samhälle,
så kommer du att stöta på en del
människor som kritiserar individer med
gemensamma drag. Om klassisk musik anses
finkulturell och "snobbig", kan någon
mycket väl påpeka att du lyssnar på
musiken bara för att bli en del av den
allmänna uppfattningen av den. Detta är
en logisk miss: att människor tycker
lika i saker och ting eller råkar köpa
samma kläder på rea, behöver inte
nödvändigtvis innebära att de
automatiskt är offer för en trend. Dessa
personer som spenderar tid på att hela
tiden peka ut hur andra människor är får
eller trendföljare, faller därför offer
för samma anklagelse: de blir en ny
religiös trend genom att försöka vara
"annorlunda" när de pekar ut liknelser
mellan olika människor.
Detta vet företagen om och därför
utnyttjar de även detta trick för att
sälja ännu fler produkter. De vet att
människor i dagens samhälle inte är
intresserade av kultur eller
folkgemenskap, utan i stället
identifierar sig med musik, kläder och
diverse materiella objekt. Kort sagt är
trender - likt demokrati, feminism,
mångkultur, jämlikhet och medlidande för
u-landsbarn - ekonomiskt lönsamt. Där
sitter rika herrar i skyskrapor
någonstans i London eller i New York och
gnider sina händer varma över de
nuvarande trender som de har lyckats
genomföra, samtidigt som de hånskrattar
åt alla "unika" och "speciella"
människor, som de har lyckats vilseleda
genom att tala till deras inre
psykologiska beteende: behov av social
bekräftelse.
Det bästa sättet att fly undan dessa
trendkretsar, är att helt enkelt strunta
i dem. Som nihilist ser du förbi sociala
konstruktioner som trender, och
omvärderar varje företeelse i din
omgivning för att kunna avgöra om den är
meningsfull för ditt liv eller inte.
Behöver du verkligen de där nya jeansen
för 1 300 kronor? Vad ska du med den nya
mobiltelefonen till? Är verkligen de
"nya" moderaterna så nya som de påstår
sig vara? Social självhävdelse är endast
ett sätt att slippa rannsaka sig själv
och sitt eget liv. Dessa vilsna får som
ständigt behöver en herde för att ens
kunna bilda sig en uppfattning om saker
och ting, kommer alltid att vara i
klorna på dem som är smartare och som
vet hur de ska manipulera deras svaghet.
Således gör trender oss aldrig fria
eller "unika", utan tvingar oss i
stället in i eviga försök att bli
accepterade, genom vad vi på olika
externa sätt kan knyta oss an till andra
människor med. Ignorera dessa människor
och deras "viktiga nyheter". Fokusera på
vad du vill göra med ditt liv och vad du
behöver för att nå de mål du satt upp
för dig själv. En nihilist ser trender
för vad de är och befattar sig inte med
dem, men gråter heller inte
krokodiltårar om någon annan har kommit
till liknande insikter: tvärtom kunde
fler behöva enas om positiva saker i
livet att sträva efter och bevara. Det,
om något, skulle väl vara en trend värd
att upprätthålla i dagens samhälle.
Copyright infoterror, tisdag 31 oktober 2006