Självbiografiskt fragment
– Frihet!

En marsmorgon år 1976 ringde Astrid Lindgren upp dagstidningen Expressen och sade: Här talar Astrid Lindgren, före detta socialdemokrat. Jag har skrivit en saga om Pomperipossa som betalar hundratvå procent i skatt. Vill du trycka den? Det ville de, och den tionde mars publicerades sagan Pomperipossa i Monismanien. Samma dag hade riksdagen ekonomisk debatt. Finansminister Gunnar Sträng läste Lindgrens saga och fällde den sedermera klassiska repliken Ja, berätta sagor kan fru Lindgren men räkna kan hon inte. Berättelsen om Pomperipossa var nämligen självbiografisk då Astrid upptäckt att hon faktiskt betalat hundratvå procent av sina inkomster i skatt. Hennes satir kunde och skulle uppfattas som en kritik av landets skattepolitik; hon parafraserade själv Sträng när hon sade: berätta sagor hade Gunnar Sträng alltid varit duktig på, men räkna hade han inte lärt sig, det vore bättre att de bytte jobb. Hur stor politisk inverkan skulle en författare av barnsagor kunna ha? De flesta av oss vet kanske redan svaret på den frågan. Sagan om Pomperipossa inledde ett skatteuppror i Sverige och socialdemokraterna förlorade valet för första gången på fyrtiofyra år. Det sista stycket i sagan lyder: Då beslöt Pomperipossa att gå ut på gator och torg och tigga ihop pengar så att hon kunde köpa sig en aldrig så liten kofot. Darra, vise män, tänkte hon, och skärp den nattliga bevakningen omkring era kassakistor! 5000 skall jag ha i alla fall – kan ni stjäla fullständigt ohämmat så kan jag! Att en svensk sagotant kan författa en så agiterande text mot socialdemokratin förbluffar mig fortfarande. Kenne Fant kallade Monismanien, och därmed indirekt Sverige, för ett mardrömssamhälle. År 1995 kom han att manusförfatta och regissera filmen Monismanien, en dystopi där en lärare ställs inför rätta för att ha undervisat eleverna att ifrågasätta och tänka själva.



Liberala åsikter har alltid intresserat mig, även om jag för den skull inte alltid kallat mig politiskt angelägen. Det beror helt enkelt på att ordet politik används som vore det ekvivalent med landets partipolitik. En sådan användning är dock både inskränkt och till syvende och sist felaktig. Direktöversatt ifrån grekiskan betyder politik förvisso det som rör staten men även den definitionen är föråldrad då det finns politiska paradigmer som förordar just frånvaron av stat. Jag tror inte att jag är orättvis när jag säger att den svenska politiken främst handlar om dålig retorik och pragmatisk kappvändarmentalitet. Vi anser nästan av instinkt att man måste välja mellan att vara antingen idealist eller pragmatiker, där idealisten, den man som står fast vid sina ideal, går under medan den pragmatiske anpassar sig till sin omgivnings önskemål och på så vis lever vidare. Tänk gärna över, käre eller prekäre läsare, hur det kommer sig att man måste gå under ifall man väljer att inte kompromissa med sin uppfattning om rätt och fel. Detta hör moralfilosofin till, och jag ser inte politik som något annat än en samhällelig form av filosofi. Eftersom jag är filosofiskt intresserad är jag också av nödvändighet politiskt intresserad – ehuru den svenska partipolitiken som sådan intresserar mig föga. Det finns nämligen inget parti i vår riksdag som kompromisslöst håller fast vid de individuella rättigheterna såsom de uttrycktes år 1690 av filosofen John Locke: rätten till liv, frihet och egendom. Han skriver: The natural liberty of man is to be free from any superior power on earth and not to be under the will or legislative authority of man, but to have only the law of nature for his rule. Detta kallas vanligen naturrätt och teorin publicerades i Two treatises of government; utilitarismens upphovsman Jeremy Bentham har senare kallat denna uppsättning rättigheter för nonsens på styltor. I all enkelhet kan det förklaras sålunda: rätten till liv innebär att man har rätt att leva för sin egen skull, rätten till frihet att man får göra med sitt liv vad man vill, och rätten till egendom att frukten av ens arbete tillfaller en själv. Ifall man bryter mot någon av dessa så kallade naturrätter avsäger man sig dem och bör därför straffas. John Lockes teori om naturrätten leder oundvikligen tankarna till den så kallade nattväktarstaten (eller minimalstaten som den också kallats) som vilar just på denna rätt. Själva begreppet nattväktarstat myntades dock först på 1800-talet och en sådan har aldrig existerat annat än som abstraktion.



Inom politiken har det alltid funnits slagord: solidaritet, trygghet, rättvisa, jämlikhet, tillväxt – och så vidare. Det slagord jag själv alltid har brunnit för är frihet. Den fjärde juli år 1776 formulerades, främst av Thomas Jefferson, den amerikanska självständighetsförklaringen. I dokumentet står att alla människor har skapats lika med okränkbara rättigheter. Bland dessa återfinnes, inspirerade av John Locke, rätten till liv, frihet och – strävan efter lycka. Orden har kommit att stå som symbol för de principer det amerikanska samhället skall bygga på. Det är just detta som Margaret Thatcher avser, när hon säger att Europa är en produkt av historia medan USA är en produkt av filosofi. Den åttonde juli läste man upp dokumentet utanför Independence Hall i Philadelphia och i samband med det hissades också den allra första amerikanska flaggan, sydd av Betsy Ross (och som bestod av tretton röda och vita linjer med tretton stjärnor i en cirkel mot blå bakgrund). Datumet 4 juli är idag USA:s nationaldag. Frankrikes nationaldag infaller blott litet senare, den fjortonde juli, som också var den dag då den franska revolutionen inleddes år 1789. I upplysningens anda författades därmed den franska rättighetsförklaringen samma år. För fler liberala författningar kan man betrakta de tjugoen första artiklarna i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, eller för all del den sextonde paragrafen i den svenska regeringsformen ifrån år 1809.



Frihet är det återkommande temat, men vilken är dess politiska motpol? Svaret är makt, och uttryckt med Lord Actons klassiska ord: makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. I den andan formulerades under slutet av 1700-talet ett nytt ekonomiskt system med sina rötter i John Lockes naturrätt. Kretsen kring fysiokraterna berättade om ett möte hos Ludwig XIV:s merkantilistiske, regleringsvänlige finansminister Jean-Baptiste Colbert. Denne skall ha frågat de församlade affärsmännen vad han kunde göra för dem, för att ekonomin och handeln skulle stärkas. Den liberale företagaren Legendre skall då ha svarat lakoniskt: Laissez-nous-faire som fritt översatt betyder låt oss vara ifred. Fullkomlig frihet skulle också betyda fullkomlig separation mellan stat och ekonomi. Det nya slagordet laissez faire et laissez passer hämtades av François Quesnay ifrån Jean-Claude Gournay. Den så kallade laissez faire-kapitalismen populariserades av ingen mindre än Adam Smith, när han år 1776 publicerade sin An inquiry into the nature and the causes of the wealth of nations som på svenska helt enkelt bär titeln Nationernas välstånd. Adam Smith har för detta verk kallats nationalekonomins fader. Den ekonomiska grundsynen är i huvudsak fysiokratisk: människornas ekonomiska liv styrs av oföränderliga naturlagar, och den ekonomiska politikens huvudregel är att låta dessa naturlagar gälla fritt, det vill säga utan regleringar ifrån statens sida. Han identifierar den princip som han kallar den osynliga handen, vilken går ut på att en individ som handlar till nytta för sig själv också indirekt handlar till nytta för samhället eller kollektivet. För att citera ur verket: Han eftersträvar endast egen vinning, och han leds, som i så många andra fall, av en ’osynlig hand’ att gynna ett mål som inte varit någon del av hans syfte. Inte heller är det alltid till samhällets nackdel att detta inte varit någon del av hans syfte. Genom egennyttan gynnar han ofta samhället mer än när han verkligen eftersträvar detta. Jag känner inte till att särskilt mycket gott någonsin åstadkommits av de som driver handel till samhällets gagn. Många kritiker menade att Smith var en hjärtlös mammonsdyrkare, men han höjde sig över de franska fysiokraternas och de merkantilistiska författarnas ståndpunkt, i synnerhet i sin uppfattning om det ekonomiska arbetets natur och betydelse. Däremot förespråkade han inte intressenas harmoni på samma partiska sätt som de senare skulle framhävas av till exempel Henry Charles Carey och Frédéric Bastiat.



I sin korta utläggning Om staten ifrån 1848 inleder Bastiat med att skriva: Jag önskar att det instiftades ett pris, inte på 500 francs utan på en miljon, med lagerkrans, ordensstjärna och band till den som kan formulera en bra, enkel och begriplig definition av ordet ’staten’. Hans egna försök till en sådan definition lyder: staten är den stora illusion i vilken alla försöker leva på alla andras bekostan. I korthet förklaras att staten har två händer, en som ger och en som tar. Alla vill att staten skall se till deras behov medan de också vill slippa betungande skatter och indrivningar. En sådan önskan är orimlig eftersom staten bara kan ge med den ena handen var den tagit med den andra. Detta faktum leder till missnöje över antingen få förmåner eller också höga skatter, och vi behåller vår naiva illusion om att kunna leva på andras bekostan. Statlig fördelning av välstånd – det vill säga skatter – betraktade Bastiat som stöld. Det gör även jag rent principiellt. Välfärdsstaten lever som en parasit på dess folk, och ehuru parasiter ibland för nytta med sig vill man ändå bli av med dem. Jag ställer mig på John Lockes sida och försvarar rätten till egendom, med andra ord rätten till frukten av ens eget arbete. Istället för att arbeta kan man plundra, och till plundring hör, enligt både Bastiat och mig själv, protektionism, socialism och kommunism. Dessa kallar Bastiat för samma planta i olika växtfaser. Kommunismen är total plundring, och protektionismen begränsar plundringen till vissa industrier. Rättvisa definieras som lika rättigheter, och om staten tillförsäkrar sina medborgare denna rätt, är kommunism, socialism och protektionism orätt plundring. Med glimten i ögat låtsas Bastiat vara förfärad: Nu är jag misskrediterad för all framtid. Det är allmänt vedertaget att jag är en ’hjärtlös och hård man’, en torr filosof, individualist, borgarbracka och, kort och gott, en ekonom av den engelska och amerikanska skolan.



Jag har alltid vurmat för frihetsidealet såsom det formats av upplysningens filosofer och andra män, bland annat de jag talat om här. Bastiat sade att om inte varor passerar gränserna kommer soldater att göra det, det vill säga, i den mån man kväver friheten kommer den ersättas av makt, och makt är synonymt med tvång. President Gerald Ford har kanske sagt det bäst: A government big enough to give you everything you want is a government big enough to take from you everything you have. Vår egen Vilhelm Moberg var liberal och har kallat staten för ett odjur utan moral och utan sinne för lyrik. Innebär denna antagonism mot makt att man måste förorda anarki? Inte nödvändigtvis; jag själv är minarkist och förespråkar således minimalstaten, vars uppgift är att upprätthålla just de rättigheter som John Locke skrev om: rätten till liv, frihet och egendom. Dessa kallas också ibland för negativa rättigheter efter Isaiah Berlin. Allt är vad det är: frihet är frihet, det är inte jämlikhet, rättvisa eller kultur, eller mänsklig lycka eller ett gott samvete. Så skrev Berlin om friheten och jag håller med honom förutom på en punkt: frihet är rättvisa. Det är snarare fördelningen av välstånd jag kallar orättvis, inte på grund av hur den fördelas utan just därför att den fördelas. Det är en smula ironiskt att ordet idiot kommer av grekiskans idiotes som betyder en ’privat man’, det vill säga motsatsen till statsmannen och politikern. Ehuru sådana etymologiska utsvävningar inte utgör något argument, kan det ändå verka talande. Jag vill påstå att politikerna ofta är de största idioterna eftersom de uttryckligen prostituerar sina ideal – om de alls har några. Att köpslå med principer är i min mening långt mycket värre än att köpslå om sexuell njutning. Jag vill se politiker som kämpar för vad de själva anser vara rätt, inte politiker som saknar åsikter och bara tjänar som ett folkets instrument. Sådana positioner kan i allt väsentligt faktiskt ersättas av maskiner och datorer, ifall positionerna över huvud taget behövs det vill säga. Den fria marknaden är katalaktisk, och även om behov inte per automatik implicerar rätt tillgodoser den både tillgång och efterfrågan (på det sätt Adam Smith talar om; betänk Holland som år 1581 gjorde uppror mot Spanien och blev Europas fristad med blomstrande ekonomi).



Även om frihet och politisk liberalism av allt att döma är förtjänstligt rent praktiskt resultatmässigt (vilket förvisso är ett kontroversiellt påstående) är det inte därför jag i grund och botten förfäktar den. Jag anser att individens frihet, såsom den här formulerats, är en okränkbar rättighet och att det rent filosofiskt är omoraliskt att kompromissa med denna frihet ens det minsta. Termen libertarian användes först år 1857 av anarkokommunisten Joseph Déjacque och har sedan dess begagnats för att beskriva den klassiska liberalismen; på svenska används istället ordet nyliberal vilket är den term jag själv brukar rubricera mig under. Marknadsliberal mutualist eller laissez faire-kapitalist – kärt barn har många namn. Mina politiskt liberala åsikter är dock alltjämt underställda mina filosofiska premisser om frihet. Istället för statligt tvång skulle jag vilja se individuellt självstyre, men vad finns då för alternativ till välfärden? En majoritet av det svenska folket är vänsterorienterade och de vore naturligtvis fria att skänka pengar på det sätt som de nu istället tvingas att göra det. I princip alla är vänligt inställda till skatter, och de kan fortfarande betala in en del av sina inkomster till ett frivilligt välfärdssystem. Försäkringar är en annan metod som både är frivillig och vinstdrivande. Jag poängterar att välfärden inte behöver upphöra att existera bara för att den blir frivillig, ehuru jag för egen del inte anser välgörenhet vara någon primär dygd. Det bor i mig en kanske något naiv övertygelse om att människan kan vara ansvarsfull, och att hon således klarar av att vara fri – fri ifrån andra människors yttre våld och tvång. Jag har en gång uttryckt det så här: Civilisation kan beskrivas som möjligheten till avskildhet - till frihet ifrån andra människors nyckfullhet eller illvilja. Förnuftet är den egenskap med vilken vi behåller vår avskildhet. Och graden av civilisation respektive förnuft mäts i direkt proportion till det avstånd vi placerar mellan oss själva och vår omgivning. Det tycks mig som att en kapitalist blott är en person som vill leva kapitalt, och i Time Enough for Love ifrån år 1973 skriver Robert Heinlein skojfriskt: Be wary of strong drink. It can make you shoot at tax collectors – and miss.

För en mer ackurat version, se http://prometheus.blogg.se