Ett ständigt återkommande dilemma i den svenska dagspressen är den "systematiska rasismen" och "ingrodda antisemitismen" som uppenbarligen verkar florera vilt i vårt kära Sverige. Dessa raljeringar baseras huvudsakligen på den rapport som skickades ut tidigare i år, där man genom att presentera "vägledande" frågor, lyckades komma fram till att en ansenlig procentsats av det svenska folket ställde sig negativa till det "judiska inflytandet" över svensk massmedia. Sedan dess har ett flertal undersökningar gjorts, bland annat av kändistidningar som Resumé, där man har lyckats placera Leif Pagrotsky och ett antal Bonnier-medlemmar i listan över "Sveriges 99 mediamäktigaste personer".

Liknande kartläggningar har gjorts i USA, där bundsförvanten Israel har uppmärksammats som en pådrivande lobbykraft i samband med Irakkriget, och nu den stundande uppgörelsen med Iran. Intresset för judiskt inflytande i europeiska länder har varit återkommande sedan mycket lång tid tillbaka, men nådde sin topp då Hitler i det forna NS-tyskland utmålade juden som den primära fienden inom landet. Detta har sedan de nynazistiska rörelserna runtom i Europa efterapats, vilket i dag manifesterar sig i mängder av "antisionistisk" propaganda och informationsutströmning. Vad som kännetecknar alla dessa rörelser, är en stark kritik mot judar, sionism och judiskt inflytande över europeisk massmedia.

Medan man får vara lagom trångsynt för att inte lägga märke till den enorma makt som Bonnierkoncernen och TV 4 har över svensk massmedial information, krävs det en minst lika stor trångsynthet, för att omvandla traditionalistisk nationalism till någon form av rasistisk reaktionism, där juden är problemet och gaskammaren är lösningen. Grunden till denna problematik härstammar från missuppfattningen av NS-tysklands hantering av problemet med judendomens livssyn och värderingar.

Det absolut enklaste sättet att framställa en problematik på, är att indela skillnaderna i motpoler och demonisera fienden som "ond". Ingen symbolik är mer lättförtjänt än den som spelar på "godhet" och "ondska", helt enligt de dualistiska principer som judendomen (inklusive islam och kristendom) har utvecklat och spridit i Europa sedan 2000 år tillbaka i tiden. Hitler, fullt medveten om judendomens materialistiska syn på existens och kultur, använde sig av samma symboliska tankegång när han skulle förmedla sina idéer till det tyska folket.

Judendomen bygger på en individualistisk och materialistisk världsbild, där fokus läggs på individuellt lidande och sårbarhet. Från detta uppstår en impotent världsbild, där det är viktigare att uppnå en materiellt bekvämlig existens, än att sträva efter högre mål som överskrider materialism. Den germanska världsbilden är den totala motsatsen till judendomen: människans heroiska potential i att sträva mot ett ideal, oavsett materiellt lidande eller död, är det högsta målet för en ädel människa att upprätthålla och försvara. Medan den judisk-kristna tron utvecklar ett passiv-aggressivt beteendemönster baserat på moraliska restriktioner ("jag får inte lov att kränka individen" - "låt oss gå ut på korståg och slakta meningsmotståndare för att skänka frihet till världen"), så representerar den indoeuropeiska kulturen en ren idealism, lik den vi finner hos uråldrig hinduism, där individen endast är en del av en större kontinuerlig världsordning, och därmed inte centrum för den centrala existensen.

När vi ser judendomen utifrån detta perspektiv, förstår vi kanske bättre varför Hitler valde att utmåla juden som Tysklands "ondska": vanliga människor från arbetarklassen skulle aldrig kunna förstå den inre problematiken med att anamma judisk-kristna värderingar. I stället är det mest troliga att Hitler helt enkelt spelade på samma symboliska dualism som han innerst inne visste var defekt: det var det mest effektiva sättet att avskärma den tysk-germanska kulturen från den judisk-kristna. Lägg märke till att Hitler i grund och botten var en konstnär, med stora talanger inom arkitektur och konst, och därmed var väl bevandrad inom estetisk symbolik - något som genomsyrar hela den nationalsocialistiska ideologin som helhet. Lägg också märke till att Hitler inte bara utdömde judiskt kulturellt inflytande, utan all främmande kultur (inklusive jazz), och i stället yrkade på ett Tyskland endast för tyskar och tysk kultur.

Med andra ord kan vi tolka Hitlers "antisemitism" som en skarpt riktad, men likväl raffinerat utformad, kritik mot judendom och judisk kultur. Utifrån ett nationalistiskt perspektiv så kan vi dra följande slutsatser:

a) Judisk kultur är inkompatibel med tysk kultur
b) Okontrollerad rasblandning skadar tysk etnicitet

Det handlar därmed inte längre om ett emotionellt drivet hat mot judar, utan en insikt om att judisk och tysk kultur inte kan samexistera inom samma nation, utan att antingen den ena eller den andra kulturen blir diskriminerad. En mer otänkbar blandning av två kulturer är svår att finna: den tyska, faustiska idealismen, i kontrast till den materialistiska och moralistiska judisk-kristna tron.

Om vi förflyttar oss 60 år framåt i tiden och fokuserar på Sverige i dag, så har vi ett gäng nynazistiska rörelser som helt verkar ha missförstått allt vad nationalism egentligen står för. För det första, oavsett om det rör sig om en demokratisk eller fascistisk organisation, är det misslyckande från dag ett att fokusera på meningsmotståndare. Man skapar inga hållbara förändringar genom att jaga judar, nynazister, homosexuella, eller kommunister - utan genom att framhäva och påvisa det positiva i sin egen ideologiska grund. Genom att marschera i uniform på gator och torg och skrika ut "information" om hur förintelsen är en myt, hur sionismen styr världen, och hur homosexuella är vandrande cancergener, så uppfyller de så kallade "nationalisterna" exakt samma bild som den mångkulturella massmedian vill att de ska skapa: ett gäng rasister fyllda med hat för utsatta folkgrupper. Hur många människor får reda på deras pragmatiskt politiska mål? Hur många människor förstår vad deras rörelse vill förändra och vad deras ideologi egentligen står för? Hur många människor kommer att stanna vid en sådan "demonstration" och verkligen lyssna på dessa glåpord? Antagligen inte fler än dem som redan är ingrodda i rörelsen sedan tidigare.

Vad nynazismen gör i dag är att falla tillbaka på exakt samma tankegångar som Hitler en gång stred mot: människans tendens att se världen binärt, och att agera utifrån det som uppfattas som moraliskt "gott", i stället för att som de uråldriga indoeuropéerna, se världen som en stor verkande helhet, där onda och goda krafter är nödvändiga ting för att balansera upp ett sorts "meta-gott" tillstånd (vi är ledsna ena dagen och glada den andra, men om vi ärligt synar våra liv, finner vi att vi älskar livet självt, oavsett om vi stöter på motgångar och faror).

Ingen person som förnekar judar rätt till att odla sin kultur och etniska särart, bör kalla sig nationalist. Den enda ideologi som på allvar motverkar rasism och antisemitism, är just nationalismen, eller sin grundideologiska grundstomme pannationalism - d.v.s., nationalism för alla folkgrupper och kulturer, inte bara för ens egen. Som pannationalist hävdar man att judar och judisk kultur inte hör hemma i Sverige, heller inte i Europa för den delen, men att även judar har rätt till att få finnas till och berika den globalt etniska och kulturella mångfalden i vår värld. På så sätt undviker man både den metropolitiska mångkulturen, som snarare är en polerad marknadsekonomi där invandrare fraktas från land till land för att upprätthålla konsumtionssamhällen, och den typ av rasism som ofta blir resultatet av det förstnämnda (tänk efter: om exempelvis muslimer hade fått bejaka sina värderingar och traditioner fritt i Sverige, utan att behöva kompromissa med de svenska, så hade de knappast haft någon större "svensk rasism" att prata om - men hur vi än hade gjort, hade en kultur tvingats ge efter för den andra, alternativt mötas på mitten. Utifrån dessa premisser blir behovet av separation uppenbart, och det är där som nationalism kommer in i bilden: lika barn leka bäst).

Det känns därmed minst sagt korkat att kritisera sionismens grund (judisk självständighet), utan snarare positivt att stödja den. Förvägrandet av judisk nationalism och judiskt självbestämmande är paradoxal, då den samtidigt ofta beklagar sig över hur europeisk nationalism just nu är demoniserad. Vem som styr den svenska massmedian är inte speciellt intressant i det långa loppet; vad har vi att välja mellan? Mona Sahlin, som öppet talar om för oss om hur vår kultur är "löjlig" och "tråkig", eller vår nya statsminister Fredrik Reinfeldt, som besöker invandrarförorter och förklarar för invånarna där hur ursvensk kultur är "barbarisk"? Problemet ligger inte hos judarna och sionismen, utan hos oss själva. Det är vi svenskar som försatt oss i klorna på en rad illa fungerande ideologier, och inte förrän vi tar oss i kragen och börjar bygga upp den vackra kultur som vi en gång höll vid liv, kan vi på allvar börja prata om en positiv samhällelig utveckling. För övrigt är massmedia en del av den demokratiska "självregleringsprocessen" och knappast någonting eftersträvansvärt, oavsett vem som driver den. I ett friskt samhälle behövs ingen massmedia för att styra oanade väljare åt "rätt håll", utan i stället sköts politiska affärer av politiska ledare, och inte av människor från andra kast; om jag vill bygga ett hus ringer jag en snickare, inte en civilekonom.

Det finns en logisk förklaring till varför klassiska verk av judiska kompositörer (Gustav Mahler kommer just nu i åtanke) ofta upplevs som oorganiska och slätstrukna i sin kompositionella struktur, och ofta saknar den inre faustiska själ som verk av Beethoven, Bruckner eller Wagner har; den klassiska europeiska musiken är främmande för judisk kultur och judiskt tankesätt. Detta innebär inte att judisk kultur bör utrotas eller att judar bör slängas i gaskammare, utan att det helt enkelt för alla involverade parter är en korkad idé att låta en judisk dirigent försöka ta sig an ett tyskt verk, eller att integrera judisk kultur i Europa. Inte förrän både judar och svenskar inser fördelen med nationalism och den inneboende bristande idén bakom mångkultur, som hävdar att två skilda parter förblir säregna efter integration, kan vi lägga bakom oss all rasism och antisemitism. För att ta till en gammal mångkulturell klyscha: vi människor måste lära oss att respektera varandras olikheter.

http://www.anus.com/tribes/snus