Peter, arbetar som mentalskötare på en av Stockholms akutmottagningar. Han ser dagligen hur bristen på tid och pengar i vården tvingar ut psykiskt sjuka människor på gatan.

Peters arbete kan handla om att att lägga armen om en sörjande mammas axel, vars barn nyligen har dött, och säga; jag ser din ensamhet, jag ser din sorg.

Men man utsätts också för både verbala och fysiska kränkningar. Peter har blivit misshandlad tre gånger på arbetet.

- En kamrat till mig var nära att mista livet för ett halvår sedan. Man blir kallad både kukdjävel och fitta. Men de flesta som kontaktar psykakuten är inte aggressiva.

Peter heter egentligen inte Peter och är inte heller 35 år, men eftersom det inte ses med blida ögon från läkarhåll att man ställer upp på en intervju så väljer vi att skydda Peters identitet. Inom psykiatrin finns en misstro mot pressen på grund av att man anser att media allt för hårdvinklat rapporterar om den psykiatriska vården

– Psykakuten är som en vanlig akutavdelning, säger Peter, skillnaden är att man kommer hit med en bruten själ istället för ett brutet ben.

– Fungerar uppföljningen efter att en patient tagits in akut?

– Enligt min erfarenhet råder enorma väntetider för en uppföljning, mellan en till sex veckor och det är en väldigt lång tid när man mår psykiskt dåligt. Tidigare fick psykospatienter hjälp med sin utslussning i samhället via mellanavdelningar.Patienten kunde känna efter vad hon orkade med, i stället för att kastas ut i samhället direkt. Dessa avdelningar är numera stängda.

Psykiatrin bygger på frivillighet. När en patient kommer till psykakuten intervjuas han. Om patienten bedöms som farlig, för sig själv, eller sin omgivning, skrivs ett vårdintyg ut, enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård.

- Problemet med den senaste tidens våldsdåd är att en psykotisk person under kortare perioder kan ”hålla ihop” sig, alltså inte uppvisa några psykotiska symtom. Om en människa uppträder normalt, ska vi då hålla kvar dem på sjukhuset? Då urholkas rättsskyddet. Det gör mig ganska upprörd att folk tror att vi är en slags magiker som kan se in i framtiden, säger Peter.
Vi håller inte på med något vågspel där vi tänker; vi får se om han håller ihop, säger Peter.

– Hur tycker du att psykiatrireformen har fungerat?

– Psykiatrireformen förstärkte patienträtten, vilket är bra. Jag hörde en sjuksköterska berätta om en patient som fyra dagar efter att han flyttat ut från det stora mentalsjukhuset ringde och sa att toalettpappret var slut. Men då får du väl köpa nytt, sa sjuksköterskan. Mannen svarade: ”Vadå, köpa?”, berättar Peter.

Han hade levt 32 år i en värld där andra människor bestämde och gjorde och allt i hans liv.

- Vårt samhälle är så sjukt, du kan böja dig ned och plocka bort skiten efter din hund, men du fnyser åt en uteliggare på gatan. Det är värdigare att vara inlåst på en institution, där man får mat varje dag, där det finns personal som hjälper en att hålla psykosen stången, än att man hamnar på gatan.

Känner du att politikerna lyssnar på dina åsikter?

- Jag har en känsla av att det inte sitter några mentalskötare eller vårdbiträden i landstinget – vi är ganska maktslösa, Problemen inom psykiatrin idag handlar om brist på tid och pengar. Fy fan för att vara psykiatripatient – inte få plats i samhället – och inte på sjukhuset, säger Peter.

© Charlotte Riessen.
Artiklarna får spridas endast med uppgivande av källa.
Vid all kommersiell/professionell publicering kontakta författaren för tillstånd