Hat och kärlek kan få människor att offra allt


– Ja, vi har alltså ett mordoffer och mordvapnet och endast två möjliga mördare, verkar enkelt det här, sa Von Tra.
– Men vad gör handduken här? sa polischefen Erik Hender.
*
Olof Andersson var enslingen som nu låg död på golvet nedanför trappan till övervåningen i sitt hem. Bredvid låg en yxa som bevisligen också var mordvapnet. Yxan hade spräckt skallen i bakhuvudet i ett åtta centimeter långt sår.
På bordet stod två glas och en etikettlös flaska som av lukten att döma innehållit brännvin av okänt märke.
Enslingen Olof hade bara två grannar som bodde ett par hundra meter ifrån och dessa tre umgicks aldrig då de var såta ovänner sedan anno dazumal. I övrigt fanns bara skog och några åkerlappar insprängda mellan träden. Landskapet var både vackert och dystert, lika dystert som den anda som hade rått mellan grannarna Valter, Alvar och den nu mördade Olof.
Alla tre hatade varandra och kunde mycket väl ha dödat varandra och nu var en av dem mördad och ingen annan hade bevisligen varit i Olofs hus utom hemtjänstkvinnan Anna som gjorde den hemska upptäckten. Men hon hade alibi.
– Kan vi helt utesluta främlingar? frågade polisman Von Tra sin chef Erik Hender.
– Ja, enligt teknikerna har här inte varit någon annan.
Inget i det sobra och smått förfallna huset var stulet och den annars alltid låsta dörren var olåst.
– Olof släppte alltså själv in mördaren i huset, sa Von Tra till Hender.
– Och de drack brännvin ihop innan…
– Olof skulle aldrig dricka ihop med någon av sina grannar, sa Hender.
– Kanske som en försoningsgest efter alla år. Eller?
– Som uppenbarligen misslyckades. Nej, det är konstigt det här. Det stämmer inte med deras attityder.
*
Jag är säker på att det är det där djävla fyllot Valter som tryckt i Olof brännvin och sedan slagit ihjäl honom, tänkte Alvar.
*
– Vi får höra vad Valter har att säga, sa Hender.
– Vem av dem tror du att det är? frågade Von Tra.
– Ingen av dem tills vi vet, svarade Hender.
Polisman Hender var lika återhållsam och gåtfull som alltid.
– Nå, Valter. Vad gjorde du igår vid den här tiden?
– Jag satt där jag sitter nu, vid köksbordet.
– Drack du sprit igår?
– Det gör jag varje dag och det är väl inte förbjudet?
– Du ser inte bakis ut? sa Von Tra.
– Bakfylla har bara amatörer, svarade Valter utan ett uns av ironi.
– Drack du ensam? frågade Hender.
– Ja.
– Drack du aldrig med din granne Olof?
– Olof? Jag vet nog vad ni tänker och jag ska säga som det är. Jag tålde inte Olof så dö han är. Och Olof tog inte en droppe och har aldrig gjort. Han var nykterist den token.
Poliserna tittade förvånat på varandra och blickarna sa att då måste den skyldige vara Alvar.
*
Jag skulle kanske ha berättat att Olof en gång tagit Alvars tilltänkta kvinna och att han aldrig kom över det. Det hade stärkt misstankarna mot den djävulen så han kunde åka dit för det här, tänkte Valter.
*
– Då är det bara att anhålla Alvar då? sa Von Tra.
– På uppgifter från ett fyllo? sa Hender.
– Jag kan snabbt kolla med hemtjänstkvinnan Anna som besökte alla tre om Elof var nykterist, sa Von Tra och tog upp mobilen. Kan hon bekräfta det är Valter i alla fall oskyldig och då måste med andra ord Alvar vara skyldig, eller hur.
Hender svarade inte utan var mentalt långt borta i sitt funderande som alltid tycktes vara.
*
Anna intygade mycket riktigt att Elof var nykterist och bestyrkte dessutom att de tre grannarna hatade varandra som pesten.
– Teknikerna har hittat hårstrå från både Valter och Alvar i Elofs hus! sa Von Tra. De har båda sagt att de inte besökt varandra sedan urminnes tider?
– Inte så konstigt, sa Hender lugnt. Ni yngre har en osedvanlig övertro på DNA-spår.
– Men då måste ju båda har varit i huset?
– Anna har besökt alla tre. En människa tar med sig hår, förklarade Hender till den snopne Von Tra.
*
Man ska inte tänka illa om de döa, tänkte Valter, men det fanns bara en som jag tycker är djävligare och det är den där förbannade Alvar. Han kan gott åka dit för det här, det har han gjort sig förtjänt av. Och den där Elof förtjänade inget annat, det var lika bra att bli kvitt den snikne djävulen. Hoppas han brinner i helvetet.
*
– Jag är säker på att det är Alvar, sa Von Tra och svarade samtidigt i sin mobil. Ok, det var som fan. Det var teknikerna. Gissa, yxan tillhör! Valter!
– Är du lika säker på att det är Alvar nu? sa Hender.
– Nej, nu måste det ju vara Valter eftersom det är hans yxa.
– Måste det? frågade Hender både sig själv och Von Tra.
Hender verkade som vanligt vara i sin egen värld vilket betydde att han förde ett eget inre logiskt resonemang om lösningen som han inte alltid explicit delgav sina kolleger. Men även om Von Tra retade sig på Henders slutenhet så hade han respekt för den gamle som nästan alltid hade rätt i slutändan.
– Om det inte är Valter måste alltså Alvar varit hemma hos Valter och snott hans yxa för att han ska få skulden för mordet, sa Von Tra.
– Långsökt, svarade Hender kort.
– Spriten och yxan tyder på att det är Valter som ligger bakom.
– Men Valter vore dum som sa att Olof var nykterist om han hällt brännvin i honom, invände Hender. Nej, det är något annat.
Von Tra förstod sig inte på sin chefs tankegångar och ville inte fråga då han ofta framstod som en idiot i jämförelse med Henders inåtvända slughet.
– Vad har vi? sa Von Tra uppgivet. Två byfånar som slagit ihjäl en tredje där alla var ovänner med alla.
Hender tittade runt i huset och ställde sig vid trappan där Olof hittades.
– Just här vid trappan är det högt till taket, tänkte Hender högt för sig själv. Kanske tio meter. Fullt möjligt.
Von Tra ville inte störa Hender i sina funderingar men var tvungen att säga något:
– I huset fanns bara två glas, men Olof drack inget alltså kan det vara Valter och Alvar som druckit…
– Men Olofs kropp hade ovanligt många promille för en nykterist, konstaterade Hender.
Ingenting tycktes stämma i detta fall och Von Tra begrep inte om Hender ruvade på lösningen eller bara låtsades för att reta Von Tras nyfikenhet.
Ofta gick Hender omkring och kände till sanningen utan att delge den för sina kolleger för att de själva skulle komma fram till den i rent pedagogiska syften.
– Vi skulle kanske höra hemtjänstkvinnan Anna igen, sa Hender.
Von Tra var glad att Hender bröt den plågsamma tystnaden.
– Menar du att det kan vara…
– Nej, hon har ju alibi. Men vem som hade starkast motiv.
*
Det kan bara vara Valter som gjort det, jag vet ju att det inte är jag, tänkte Alvar.
*
– Varför var de ovänner? frågade Hender Anna.
– Här på landsbygden går ovänskapen i arv i generationer. Det kan ligga långt tillbaka.
– Är det sant att Olof inte drack sprit? frågade Von Tra.
– Ja, han var religiös och absolutist.
– Vem tror du det skulle kunna vara? frågade Von Tra helt otaktiskt enligt den erfarne Hender.
– Ingen av dem är kapabel till mord, enligt vad jag erfarit. De är egna men inte aggressiva.
De båda poliserna lämnade Anna och Von Tra kände en uppgivenhet inför fallet.
– Ingen av dem är kapabel till mord, sa hon; ändå har någon av dem gjort det och vi är lika kloka. Båda tycks ha alibi med.
Åter i huset där Olof hittades gick Hender omkring som om han försökte återskapa mordet för sitt inre. Han sökte av varje del av platsen stående där kroppen hittades med blicken återkommande blängandes uppåt trappan mot övervåningen.
– Vi har tekniska bevis som pekar på Valter och vi tekniska bevis som pekar på Alvar jag är visserligen en teknisk idiot…
– Du är inte ens teknisk, bara idiot, mumlade Hender för sig själv.
– Vad sa du? frågade Von Tra.
– Jag tänkte bara. Du har en övertro på det tekniska, det är logik som gäller.
– Vad är det logiska slutresultatet då? Båda hade motiv men ingen är kapabel, enligt Anna.
– Hon har kanske rätt.
– Vad? Någon måste ju ha gjort det.
Hender svarade inte utan fortsatte sina spaningar från nedre delen av trappan med blicken uppåt. Han ringde det tekniska och fortsatte blängandet, ringde åter och ställde sig i olika positioner där kroppen hittades.
– Jag tror jag vet vem, sa Hender.
– Vem? Valter?
– Nej.
Von Tra andades ut och förstod att det var Alvar.
– Nej, sa Hender och riste på huvudet.
– Hur fan menar du? Vem är det?
– Olof.
– Menar du att det är ett självmord? Har han huggit sig själv i nacken med yxan?
– Han har hållit yxan med handduken, kastat upp den här i trappen och parerat med huvudet.
– Så han skulle alltså offrat sitt eget liv för att sätta åt dem? Hällt i sig sprit och…
– Ja, vad gör man inte mot sina ovänner. Hat och kärlek kan få människor att offra allt. Till och med det enda vi har – våra egna liv.