Det är kallt.
Säkert minus 20 grader. Han kan känna det i luften, men det var många hundra år sedan kyla kunde bekomma honom. Frosten gnistrar på det knotiga gamla trädet som får agera gömställe för kvällen.
Helt still, som en staty huggen ur marmor sitter han på en av de högsta grenarna och stirrar utefter cyckelbanan.
För tillfället är parken helt öde men snart stänger krogarna i centrum och folk kommer att börja dra sig hemåt.
Han kan höra basen ifrån ljudanläggningarna och det svaga sorlet av människor som pratar och skrattar.
Törsten river i hans bröst och det bränner som eld outhärdligt i hans strupe.
Det var alldeles för länge sedan han jagade. Men han kan heller inte släcka törsten för ofta.
Får inte väcka misstankar.
Nu äntligen hör han fotsteg närma sig. Stora klumpiga steg. Kanske fem minuter bort, kanske längre det är svårt att säga. Han fokuserar blicken mot ljudet.
Snart ser han en figur långt bort på vägen. En stor kraftig karl, säkert 150 kg kommer sakta vinglande.
Mannen stannar till, mumlar något för sig själv och lutar sig sedan tungt mot en lyktstolpe.
Med fumliga fingrar börjar han knäppa upp byxorna men hinner inte och en mörk fläck träder fram längs ena byxbenet. "Hoppsan", muttrar mannen och vinglar vidare utan att bry sig om att dra upp gylfen.
Stanken av sprit, svett och piss slår emot honom och får honom skälva av obehag.
Fullständigt motbjudande.
Men där finns också en annan doft.
En doft som kör över honom som ett godståg och han gräver in fingrarna i grenen han sitter på för att hålla sig kvar. Tålamod, han måste ha tålamod, får inte avslöja sig själv.
Nu har mannen bara några hundra meter kvar.
Han kan höra den ansträngda väsande andningen, hjärtat som målmedvetet pumpar färskt varmt blod runt i den enorma kroppen.
Jag gör honom en tjänst tänker han och hoppar ljudlöst ner på marken.
Hans vita hud får honom nästan att helt smälta in i den snötäckta omgivningen men han håller sig ändå i skuggan en liten stund till.
Han betraktar mannen som nu om möjligt vinglar ännu kraftigare och undrar lite om mannen verkligen ska klara av att ta sig hela vägen fram eller snubbla på sina egna fötter innan.
Inte för att han då skulle missa sin chans att släcka sin törst. Men han har en viss förkärlek för det melodramatiska och effekten blir så mycket mer tillfredsställande om hans offer är någorlunda medveten om vad som väntar.
Nu är mannen framme vid den lilla ljuspölen.
Som en vålnad glider han fram ur skuggan och ställer sig i mannens väg.
Mannen är så berusad att han först inte märker att någon blockerar hand väg utan går så när in i honom.
"Hörreduru", sluddrar han och ser upp på honom.
Reaktionen är ögonblickligen och likadan som alla andras. Först förvåning. Sedan förundran när blicken far över hans nakna hy.
Sedan fasa när blicken fastnar på de rubinröda ögonen.
Han ler ett snett leende när han ser att det går upp för mannen att det här är det sista han ser.
Han tar ett språng upp på mannens axlar och låter tänderna sjunka in i den pulserande venen på halsen. Det smakar lite bittert av alkohol men han känner ändå hur tillfredsställelsen fyller hans själlösa kropp.
Det hela är över på några sekunder.
Mannens tunga kropp faller framåt i snön och lämnar den svagt rosa av det lilla blod som ännu finns kvar.
Han torkar sig om munnen med baksidan av handen.
Långt bort hör han hur människorna börjar vandra hemåt. Han lyfter upp mannens livlösa kropp och tar ett mjukt hopp upp i trädet igen.
Där lägger han kroppen över en tjock gren som kommer att hålla för vikten och riktar åter blicken längs vägen.

Natten är fortfarande ung.