Jag har väl aldrig riktigt tyckt att jag är annorlunda, men jag har aldrig funnit mig vidare normal heller.
Redan i tidig ålder förstod jag att det var någonting som skilde mig från andra barn, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Hur som helst så brydde jag mig ändå inte om det då. Jag var alldeles för liten för att orka bry mitt lilla huvud med att det var någonting som var annorlunda med mig, något som skilde mig från de andra.
Jag intalade mig ständigt att jag var en helt normal unge som lekte och roade sig precis som andra barn brukade. Då visste jag tyvärr inte att det fanns mer saker under ytan, saker jag inte ens kunnat drömma om, saker som vilken normal unge som helst inte kunnat drömma om!

En dag när jag kom hem från skolan (jag tror jag gick i fyran) höll mitt huvud på att svämma över av frågor och tankar. Inte enbart på grund av att mycket hade hänt just den dagen, det var en speciell händelse som hade fått mig att fundera extra mycket.
Det var dagen då vi alla skulle ta kort i skolan, och självklart hade våra föräldrar klätt upp oss mer än vad som var nödvändigt. Några killar såg nästan ut som små bankdirektörer där de stod i kostymer och tjejerna såg ut att vara mycket äldre än vad de egentligen var. Min egen mamma hade tryckt ner mig i en sprillans ny kjol, inköpt för bara några dagar sedan, och en röd topp. Även om jag tyckte att det var lite för uppklätt så var det ändå bättre än vad jag burit tidigare år.
Det var min klass tur. Vi hade precis tagit gruppbilden och skulle till att ta de enskilda. Våran lärare, en gammal dam vid namn Mrs Smith, gillade ordning och hade därför ställt oss på led – i namnordning – i den stora gymnastiksalen, och nu väntade vi på att hon skulle ropa upp oss. Eftersom jag heter Blackwell i efternamn så är jag alltid bland de första, något jag grämt mig över sedan jag började skolan, och visste att hon när som helst skulle ropa upp mitt namn. Jag kommer ihåg att jag stod och darrade och önskade att jag stod längre bak i ledet, vid min kompis Sarah, och hoppade till när jag hörde mina lärares röst. Sakta (och nervöst) gick jag fram mot stolen. Den kvinnliga fotografen log mot mig bakom kameran och tafatt försökte jag le tillbaka. Men när jag nästan var framme råkade jag snubbla på någonting (mina egna fötter, kabeln?). Desperat försökte jag hitta någonting som kunde stoppa mitt fall och tog tag i bakgrunden (ni vet, den där stora skärmen bakom stolen) – och drog med den också. Med ett brak flög jag och skärmen i golvet och stolen ramlade över mig. Mina klasskamrater började skratta och Mrs Smith och den unga tjejen kom springande fram till mig. Själv satt jag på golvet, på knä med händerna för ansiktet, och önskade innerligt att detta aldrig hade hänt.
Jag vet inte hur länge jag satt där, men jag hörde hur Mrs Smith pratade med mig. Men hon lät inte orolig, som jag hade väntat mig, utan lite irriterad. Förvirrat tog jag bort händerna från ansiktet – för att sedan upptäcka att jag stod i det välordnade ledet igen.
- Holly! Det är din tur nu! Holly? Hör du mig?
Jag tittade förbi Mrs Smith, som fortfarande försökte få kontakt med mig. Stolen stod kvar på sitt ställe på det blanka trägolvet och det gjorde även skärmen. Bakom kameran stod tjejen och väntade otåligt och runt omkring mig väntade mina klasskompisar på att jag skulle reagera. Chockat gick jag sakta fram och satte mig.

Mamma såg genast att det var någonting som brydde mig och frågade vad det var. Jag berättade vad som hade hänt i skolan. När jag var färdig nickade hon och tittade på mig, men sade ingenting. Det var tyst en stund sedan frågade jag:
- Mamma, vad är det som är fel med mig? Håller jag på att bli sjuk eller något?
Mamma skrattade till.
- Nej då Holly, gumman. Det är inget fel med dig. Du är lika frisk som jag.
Återigen blev det tyst en stund innan jag fortsatte:
- Finns det magi i verkligheten?
Mamma var tyst en stund, flyttade sig lite närmare, men tog sedan till orda.
- Holly, det är en sak som jag inte har berättat för dig, men jag antar att du är gammal nog att höra det nu. Har du någonsin hört talas om en Nym?
Jag skakade på huvudet.
- En nym, eller drömvävare som vissa kallar dem, är en person som bär på magiska krafter, precis som en häxa eller trollkarl. Det enda som skiljer dem åt är att nymer inte behöver någon trollstav, utan de använder sinnet.
- Hur kan man se om någon är en sån?
- Det syns inte. De är precis som vi, helt vanliga människor. Men om man är en nym känns det på insidan.
- Hur då?
- Jag kan tyvärr inte svara på det.
Jag var tyst en stund, men fortsatte sedan:
- Lever de också i en annan värld?
Mamma skakade på huvudet.
- De lever bland oss och är allmänt kända. Man kan aldrig riktig veta vem som är det.
Jag nöjde mig med de svaren och gick sedan upp i mitt rum. Men det var definitivt inte sista gången något konstigt hände i mitt liv.
När jag var tolv råkade jag slå sönder mammas finaste ljusstake, på grund av min klumpighet. Förtvivlat försökte jag leta reda på alla delarna, men när jag återigen tittade på den var den lika hel som innan jag kommit in i rummet.
En sen söndagskväll när jag var fjorton var jag så arg när jag gick och lade mig, eftersom jag inte ville till skolan. När jag vaknade dagen efter märkte jag att det återigen var lördag och hela helgen låg framför mig.
Men det mest konstigaste hände några år senare.

När jag började högstadiet (nian för att vara exakt) försvann flera av mina kompisar. Allting hände så plötsligt. Ena dagen var de där, andra var de borta. Nyfiken som jag var började jag fråga runt lite och fick snart veta att de alla hade flyttat från Springfield, men att deras föräldrar och syskon fortfarande bodde kvar, något jag tyckte var väldigt underligt.
Nästan samtidigt försvann även min moster och morbror. Den enda förklaringen jag fick efter deras flytt (om man nu kan kalla det för förklaring) var att Alex, min kusin, behövde vara närmare sin farbror. Vad jag visste så hade de inte pratat med varandra på flera år, så varför börja nu helt plötsligt? När jag berättade detta för mamma log hon bara åt mig (som om jag vore 3 igen) och sa:
- Holly, gumman, en dag lovar jag att du kommer förstå allting. Och kanske är den dagen närmare än vad du tror.
Wow! Det hjälpte verkligen!
Den enda som jag kunde prata med under den tiden, även om jag kände att hon inte alltid förstod mig, var min bästa kompis Alexa. Varje gång någonting ofattbart hänt i min annars så lugna vardag kunde hon lugna mig på ett sätt som ingen annan kunde. Inte ens mamma, som annars alltid lyckades på ett väldigt konstigt sätt, kunde slå henne. Det var nästan som att hon hade magiska krafter.
Sedan, bara några dagar senare, fick jag veta någonting som jag verkligen inte räknat med.
Det var samma dag som jag fyllde 17, och några timmar senare skulle några kompisar komma över. Men innan hade mamma och pappa sagt att de ville prata med mig, bara det. Ingenting om vad det handlade om, bara att de ville prata med mig. Så det var med viss nyfikenhet som jag kom hem och letade reda på dem. Tillslut hittade jag dem på baksidan, nersjunkna i varsin fåtölj. Pappa arbetade med någonting från jobbet medan mamma läste en bok. När hon hörde mig komma lade hon ifrån sig den och tittade upp.
- Sätt dig, sa mamma med ett leende och klappade på soffan bredvid sig.
Lydigt, men förvirrat, gjorde jag som hon sa.
– Har du haft en bra dag i skolan? Fortsatte hon sedan.
- Jaa…, svarade jag jakande.
Det blev tyst. Pappa hade nu också lagt ifrån sig det han hållit på med, och satt och tittade på mig.
- Vad var det ni ville prata med mig om? Frågade jag.
Det var tyst en stund till, sedan tog pappa till orda:
- Holly, jag och din mamma har någonting att berätta för dig, något vi inte berättat förut.
- Eftersom du är 17 nu och inte kommer bo kvar här så mycket länge så tycker vi att det är bäst att du får veta, fortsatte mamma.
Inne i mitt huvud snurrade allting runt och jag försökte få någon rätsida på det hela. Vad var det egentligen för något de inte hade berättat för mig? Var jag adopterad? Hade jag något syskon någonstans som bara väntade på att jag skulle ta kontakt? Eller var jag i själva verket inte Holly Blackwell, utan någon helt annan? Alternativen blev fler och fler och jag försökte utan någon som helst framgång skjuta undan dem för att lyssna på vad mamma sa.
- Holly, kommer du ihåg den där dagen i fyran när du kom hem och berättade för mig att något väldigt konstigt hade hänt.
Jag nickade, självklart, jag skulle aldrig glömma den dagen!
– Jag ville berätta det då, men vi tyckte båda att du var för liten då.
Mamma och pappa tittade på varandra, och sedan på mig. Själv hade jag dagen som mamma pratade om i huvudet och gick igenom den bit för bit. När jag inte hittade någonting där gick jag igenom vad mamma hade berättat för mig, jag hörde samtalet som om det var från igår, och gick sedan vidare till vad som hänt mig. Mamma hade berättat för mig att det fanns människor med magiska krafter, och jag hade inte reagerat. Jag hade inte ens tänkt på det, utan bara tagit in det. Än en gång såg jag dagen framför mig, hur jag ena stunden ligger på golvet med allting över mig, och i nästa återigen står i det prydliga ledet. Någonstans långt bak hör jag även vårat samtal. Och plötsligt börjar min hjärna koppla och jag förstår genast vad det är som mina föräldrar försöker berätta för mig. Det som har hänt hände inte utan någon anledning, det hände för att jag ville det, för att jag själv är en av de där människorna med magiska krafter! Mamma och pappa måste se på mig att jag har förstått, för de sitter tysta och tittar på mig, i väntan på att jag ska säga någonting. Tafatt öppnar jag munnen, men stänger den snart eftersom jag inte får fram någonting. Långsamt tar jag ögonkontakt med mina föräldrar.
- Är det sant? får jag tillslut fram.
Båda nickar.
- Vi pratade med din faster i går och hon har redan gjort plats för dig. Du flyger dit på lördag. Din mamma och jag skjutsar dig till flygplatsen.
Jag tittar ner i bordet, låter allting sjunka in, slänger en hastig blick på klockan och ser att mina kompisar kommer snart. Men innan jag reser mig upp och går in i huset lutar jag mig fram och säger tyst:
- Hur länge måste jag bo där?