Woodbridge i Suffolk, England år 1722

Solen har just försvunnit bakom kullen och gatan ligger helt öde sånär som på ett fåtal människor som skyndar sig hemåt. I hamnen ligger flera fartyg, det ena större och praktfullare än det andra, och väntar på att få ge sig ut på havet.
En ung kvinna kommer plötsligt gående längs hamngatan. En förbipasserande lite äldre kvinna granskar henne och hennes klädsel. Håret är lortigt och hänger i stripor, den bruna överrocken är trasig på sina ställen, den röda västen är skrynklig, skjortan är nästan grå istället för vit, de bruna byxorna är även de trasiga och de svarta stövlarna inte längre svarta. Den trekantiga hatten sitter dock perfekt på henne. Runt hennes smala midja sitter ett bälte med en huggare och en pistol i. Den högra handen vilar på huggaren. I hennes ansikte rör sig inte många känslor, men ögonen tindrar som om det nyss vaknat nytt liv i dem. Kvinnans namn är Cassandra Bagley och är kapten på fartyget Victory, ett fartyg som alla fruktar.
Cassandra rör sig långsamt mot stadens krog, The Tavern, och skjuter sedan upp den stora trädörren.
Inne på krogen stinker det av rom och kryllar av fulla män, mestadels pirater, som passar på nu när solen har gått ner och det inte är lika stor chans för soldater, som tidigare under dagen.
Ingen tittar upp när hon kommer in, utan bryr sig bara om sina bägare. I ett hörn sitter några flickor vid en väldigt full man och fnissar. I ett annat sitter flera män samlade och samtalar högt, även de berusade. Hon sätter sig ner vid närmaste bord. En kvinna kommer fram med en bägare åt henne och hon börjar genast att törstigt dricka. När bägaren är halvt tömd ställer hon ner den med en duns.
- Du dricker som om du inte skulle ha sett rom på evigheter, hör hon en mörk röst bakom sig säga.
Hon vänder sig inte om för att se vem det är, utan dricker törstigt ur bägaren igen. En stor man kommer fram till henne. Ansiktet är ärrigt för att vittna om alla gånger han varit i strid med andra pirater och inte alls lika ungdomligt som hennes. Han rör sig sakta och klumpigt fram till henne, slår sig ner framför, sätter ner bägaren på bordet och ler stort åt henne. Hon ställer ner bägaren igen och känner att han luktar starkt av rom och hon antar att han har varit här ett tag. Hon möter vågat mannens blick utan att röra en min. Han möter hennes och får halvt sluddrande fram:
- Vad gör egentligen Woodbridges mest fasanfulla kapten härinne, utan sin besättning? Jag trodde du var ute till havs.
Han skrattar hest och tittar på henne. Hon rör inte en min, utan svarar bara:
- Inte nu längre.
Cassandra tittade sig omkring för att försäkra sig om att ingen tjuvlyssnade på dem, sedan sa hon tyst:
- Bill, du måste hjälpa mig, flottan är efter mig och…
Han skrattade lite.
- Alla härinne har flottan efter sig. Ingen av oss går säker.
- Men det är inte som du tror…
Hon tittar bekymrat på honom.

Någon månad tidigare

Victory hade nu legat alldeles stilla i flera dagar inne i Isle of Wights hamn. Delar ur besättningen roade sig på krogarna för att göra slut på det sista av sina andelar från senaste plundringen. Rommen flödade och på några ställen diskuterades det högljutt om vilken som hade den bästa besättningen och vilken som verkligen var kaptenernas kapten. Andra roade sig med unga flickor som fnissade högt så fort någonting sades eller gjordes. I ett hörn satt de goda vännerna Cassandra och styrmannen Jack med varsin bägare rom och samtalade tyst. De visste att det var riskabelt att befinna sig på land så många dagar i sträck, men det var värt risken. Än så länge hade flottan inte synts till i staden och därför var de säkra för stunden. Men de skulle inte vara säkra hur länge som helst, och hade beslutat att de skulle ge sig ut till havs igen redan samma kväll, men just nu skulle de bara roa sig.

Senare på eftermiddagen, när solen började sänka sig på himlen, tågade man tillbaka till Victory där man mötte den delen av besättningen som hade stannat kvar ombord. Genast sattes mannarna i arbete och inom kort var man ute ur hamnen. Cassandra och Jack försvann snart ner under akterdäck för att studera kartan och se vart man skulle åka härnäst. Plötsligt avbröts de av en man som kom ner. Cassandra tittade upp.
- Kapten, ett fartyg har setts! sa han och lät ivrig.
Hon reste sig genast upp och gick ut på däck där det var full fart, efter kom Jack. Vid det här laget var männen vana och visste vad de skulle göra. Cassandra tog en kikare och tittade bort mot det andra fartyget.
- Ett handelsfartyg, konstaterade hon. Hissa flagg!
Flaggan hissades och männen gjorde sig redo. Långsamt närmade de sig fartyget framför. Cassandra och Jack ställde sig uppe på akterdäck och allting blev väldigt stilla och tyst. Det enda som hördes var hur vattnet klövs framme i fören. Men plötsligt bröts tystnaden av mannen uppe i utkiken.
- Kapten!
Alla tittade upp. När de såg att mannen pekade bakom dem sprang allesammans till relingen för att se vad det var. Cassandra vände sig om och hajade till lite när hon såg vad det var. Efter dem kom det stora fartyget Revenge, närmare känt som ett av flottans fartyg. Det satte fart på männen. Kanoner gjordes färdiga och flaggan halades. Cassandra stod kvar uppe på akterdäck och blickade nervöst ut mot Revenge som snabbt närmade sig. Handelsfartyget hade de helt tappat bort och hon var nu inställd på att de skulle komma bort därifrån så fort som möjligt.
- Har vi tur så har de inte sett oss, sa hon för att försöka lugna ner sig.
- Det är omöjligt, svarade Jack. De måste ha sett flaggan.
Istället för att svara honom tittade hon bara på honom.
- Kapten!
Hon tittade ner på nedre däcket och en man pekade mot Revenge. En kanonkula kom susande alldeles ovanför vattenytan, slog in i sidan på Victory och lämnade ett stort hål efter sig. På en gång började skeppet att ta in vatten. Männen sprang fram och tillbaka över däck, några bemannade kanonerna. Cassandra skyndade ner på nedre däck.
- Jag tänker inte ge mig så lätt, sa hon mellan sammanbitna tänder.
Jack kom efter henne.
- Det finns inte mycket du kan göra, hon har redan tagit in mycket vatten.
Hon undvek att titta på honom, men visste att han hade rätt. Victory började redan lägga sig på sidan och det fanns ingenting hon kunde göra åt det. Flera män hoppade i havet, eftersom det var lönlöst att försöka göra någonting åt det som hänt. Jack tittade vädjande på henne.
- Du har gjort det du kan, sa han.
Hon accepterade och de följde efter de andra männen.

Efter en lång resa, fastkedjade till varandra, kom de äntligen fram. Solen bländade dem när de kom upp på däck, men när ögonen vant sig såg de att de var i Dorset. Alla undrade de vad som skulle hända nu. Alla utom Cassandra som hade sett förut vad som hände med pirater. Framför dem låg det stora fängelset som alla pratade om. Ingen hade tydligen rymt från det sedan det hade byggts. Uppe på muren patrullerade några soldater och de visste, alla, att det kryllade av soldater inne i fängelset också. En knuff i ryggen fick Cassandra att slita blicken från byggnaden framför och fortsätta framåt. 
Gruppen blev delad och inmutade i två celler bredvid varandra. Dörrarna låstes och sedan blev de lämnade. Några av männen satte sig ner på det kalla golvet, bestämda över att detta
var slutet. Allting som de hittills hade lyckats med kändes som bortkastat och flera av dem sa att de skulle ha hållit sig till att varit en laglydig vanlig sjöman. Till och med Jack tyckte att detta var slutet och satte sig ner bland de andra männen. Cassandra tittade på dem. Hon var inte den som gav upp i första taget.
- Vi kan inte bara ge upp! sa hon och slog ut med armarna. Vi har inte kommit så här långt bara för att ge upp!
Några av männen tittade lite på henne, men andra struntade i henne helt och hållet.
- Cassandra, det går inte. Du kan ingenting göra. Det finns bara ett öde som väntar oss, sa Jack och tittade lamt på henne.
Cassandra stirrade tillbaka. Sedan tog hon fram sin stöveldolk, gick fram till dörren och stack den i låset. Männen tittade nyfiket på henne, men Jack bara suckade. Hur skulle egentligen det där gå till? Efter tio minuter vände männen bort blicken och förstod att det var över. Cassandra fortsatte försöka. Hon skulle inte sitta och vänta på döden om det nu fanns en väg ut.
Efter en timma hade ingenting hänt men hon fortsatte ändå. Efter två och en halv timme insåg hon att det inte fanns någonting hon kunde göra och gav därför upp. Hon stoppade tillbaka dolken i stöveln och lutade sig mot dörren. Några av männen hade somnat under den tiden som hon försökt få upp låset, och vaknade plötsligt av ett tjut. Jack tittade bort mot dörren och fick se Cassandra ligga där, halvt på rygg och han for genast upp.
- Jag visste väl att det skulle gå, sa hon när hon hade kommit på fötterna igen.
Hon sprang bort till den andra cellen och försökte få upp det låset med samtidigt som männen i den andra förbryllat kom ut bakom henne.
På några minuter var de uppe vid markytan igen. Lika många soldater patrullerade uppe på murarna som det gjort tidigare. Cassandra och resten av besättningen förflyttade sig sakta och säkert intryckta mot väggarna för att försäkra sig om att ingen såg dem.

- Vi lyckades komma därifrån utan att bli upptäckta. När vi sedan kom till Hampshire splittrades besättningen och jag och Jack fortsatte själva.
Bill tittade på henne men hon höll fast blicken på bordet.
- När vi kom till Kent delade jag och Jack på oss. Han sa att det var säkrast så.
Hon tog en klunk rom och ställde sedan ljudligt ner bägaren.
- För några dagar sedan kom jag hit till Woodbridge, för att gömma mig.
Hon tystnade och tittade på flickorna som satt i hörnet med den fulle mannen. De skrattade högt och mannen fortsatte roat att dricka. Plötsligt kom en liten pojke springande genom dörren. Han var väldigt andfådd och folk kunde knappt höra vad han sa. När han lugnat ner sig lite sa han:
- Flottan, flottan! Flottan är på väg hitåt!
Cassandra for genast upp och i draget åkte bägaren med rom i golvet. Hon tittade sig omkring efter en flyktväg. Pojken kom fram, drog i den bruna överrocken och pekade sedan på en dörr.
Hon började gå, men stannade när hon hörde att Bill pratade med henne.
- Lycka till! sa han och tittade på henne.
Hon log och sprang sedan mot dörren och försvann. Alla de andra männen försökte även de att desperat hitta en väg ut, men hann inte förrän dörren sparkades upp och soldater kom inklampande.